Foto Mona Tunborg

Det är dags att skilja på storskarv och mellanskarv, två olika arter som idag anses vara två raser/underarter av storskarv.

EU fågeldirektiv står i vägen. Denna kinesiska skarv erkänns inte som en egen art.

I Aftonbladet förs en diskussion om denna fågel.

Den 25 oktober förra året skrev två EU-parlamentariker bla Federley om problemet med den kinesiska skarven som hotar delar av Östersjön.

”I dag är flera fiskbestånd i dåligt skick. Under senare år har fiskare upplevt hur fångsterna minskat och många av de fiskar som fångas, visar tecken på allvarliga stick- och skärskador. Rovfiskarna har blivit allt färre och samtidigt finns det en obalans mot planktonätande fiskar som spigg och skarpsill/vassbuk.

Det akuta läget i Östersjön kräver snabba, kraftiga men hållbara åtgärder. Övergödning och överfiske är problem som vi båda som Europaparlamentariker har arbetat länge med.Vi har jobbat för att få fiskekvoter på långsiktigt hållbara nivåer för att både skydda fiskebestånden och säkerställa ett långsiktigt lönsamt yrkesfiske.Men det som EU och nationella myndigheter länge har blundat för är ett stort hot mot det hållbara fisket i Östersjön och det problemet stavas skarv.”

Se https://www.aftonbladet.se/debatt/a/0EdWzE/radda-ostersjon-och-fisket--skjut-skarven

Nu tar Aftonbladet upp det igen i en plusartikel. https://www.aftonbladet.se/a/zGxB7q/promo

Dei påpekas att det är inte bara är fisken som försvinner. ”Den som seglat i skärgården under senare år har upplevt hur sjöfågeln nästan försvunnit. Med ett undantag: Skarven. Den som fiskar i skärgården upplever hur fångsterna minskat och de fiskar som man ändå får visar tecken på allvarliga stick- och skärskador. I Stockholms skärgård har vi vad som ser ut som en ekologisk katastrof under uppsegling. Skarven breder ut sig och äter upp fisk vilket driver bort andra naturligt förekommande sjöfåglar. Det rubbar hela ekosystemet, påverkar fiskeriet och själva möjligheten att bo och verka i skärgården.” Gustav Hemming

https://www.aftonbladet.se/debatt/a/yvGG3J/lat-skargarden-fa-liv-igen--skjut-skarven

Argumenten mot den kinesiska skarven:

 https://www.aftonbladet.se/debatt/a/l1er0L/fisken-dor-ut--och-det-ar-skarvens-fel

Den kinesiska skarven är en invasiv art som bör utrotas skriver fiskekonsulent Gunnar Berglund. Den fiskar rent, tar alla fiskarter och rubbar jämvikten i vattnet. Jag tror att han har rätt.

Argumenten för den kinesiska skarven:

https://www.aftonbladet.se/debatt/a/bKee5B/skyll-inte-pa-skarven--den-hor-hemma-har

Artikelförfattaren argumenterar att denna skarv alltid har funnits i Europa och i Sverige sedan 1800-talet och idag finns det 80 000 vuxna fåglar av denna art. De äter ca ett halvt kilo fisk om dagen och det blir per dag 40 ton och per år minst ca 15 000 ton fisk av alla slag.

Artikelförfattaren, Krister Mild, Ekolog på Naturvårdsverket skyller Östersjöns problem på ”Övergödning och överfiske utanför de kustnära områdena anges som de främsta orsakerna till Östersjöns miljöproblem. Dessutom tillkommer effekter av klimatförändring, miljögiftsanvändning med mera.”

Nu är det bara så att Östersjön var betydligt mer övergödd på 1980-talet och det fiskades rekordmycket torsk. Det var sämre rening från både fabriker och samhällen så detta argument håller inte.

Han refererar till att ”Samtliga fåglar som naturligt förekommer inom EU omfattas av skyddet från EU:s fågeldirektiv. Han håller inte med Berglund som argumenterar för att mellanskarven ska ses som en invasiv främmande art som mårdhunden.

Se också

https://www.sportfiskarna.se/Om-oss/Aktuellt/ArticleID/6114                                     

”Skarvstammens utveckling har sedan 1980-talet varit alarmerande. I Sverige uppskattas beståndet i dag till 200 000 fåglar. Problemet ligger i att en vuxen skarv äter cirka ett halvt kilo fisk per dag. Det kan alltså innebära ett uttag på 100 ton fisk på en enda dag………I den svenska sjön Roxen visar forskning att skarven äter mer fisk än vad sjön klarar av att producera. Vid Gålö utanför Stockholm anses skarven vara orsaken till att abborren inte ökar, trots att fiske förbjudits i området.”

Har tidigare publicerat en bra redogörelse på denna hemsida med uppgifter från biologen Eirik Granqvist

Storskarvar och kinesiska skarvar

Bild Eirik Granqvist

Såg själv skarvar vid Ölands södra udde för första gången på 80-talet. Nu finns de att se på många fler ställen. Wikipedia säger att ” Den häckar utmed västkusten, södra Sveriges kust och uppför östkusten och norrlandskusten. Den häckar även i inlandet vid sjöar och våtmarker. En stor del av det svenska häckningsbeståndet av Phalacrocoraxcarbosinensis (mellanskarv/kinesisk skarv) är flyttfåglar och övervintrar längre söderut i Europa till Medelhavet, men ett ökande antal har börjat övervintra i södra Sverige. Den andra underarten som förekommer i Sverige, är nominatformen (den första som beskrevs)  Phalacrocoraxcarbocarbo (storskarv/atlantisk skarv), vilken huvudsakligen är en vintergäst och då förekommer både längs västkusten och i Östersjön. Den anländer till sina vinterkvarter i Sverige under hösten och stannar tills mars–april. Dessa övervintranden storskarvar har sina häckningsplatser i Norge och nordvästra Ryssland”.

Utbredningskarta över storskarvar. Finland saknas på kartan men wikipedia säger ”Den första konstaterade häckningen i Finland i modern tid skedde 1996 då tio par häckade i landet.  Fram till år 2009 ökade häckningsbeståndet explosionsartat till 16007 par (otroligt noggrant räknat, tycker vi avrundar till 16000 par) vilket är en unik tillväxt för finsk fågelfauna i modern tid”.

Storskarvens utbredning enligt IUCN 

http://maps.iucnredlist.org/map.html?id=106003679 (en äldre länk och karta.)

Ett märkligt utbredningsområde för en art. Ishavsutbredning och utbredning i tropikerna. Är det verkligen samma art? Den är bofast i tropiska områden får vi veta på denna nyare karta.

https://www.iucnredlist.org/species/22696792/132592923

Underarter säger forskare. Kan det vara rätt?

En närbild på den kinesiska skarven.

Bild Eirik Granqvist

En artonhundratalsteckning av skarvfiske i Kina.

Om bland annat skarven i Europa skriver Professor Eirik Granqvist, hemmahörande i Finland, följande.

Tre nya fågelarter i vår natur.

Det har under senare tider talats och skrivits mycket om våra nykomlingar skarven, gråhägern och den vitkindade gåsen. Eftersom skogsägarna, speciellt i skärgården kommit och kommer i kontakt med dessa tre så kanske det skulle vara på sin plats att litet närmare titta på vem vi egentligen har att göra med.

Låt oss börja med skarven och för det första säga att vi aldrig borde tala om bara skarven för vi har att göra med två olika arter eller kanske vi ännu skall kalla dem for underarter. Detta faktum verkar att ligga helt utanför våra myndigheters och medborgarorganisationers kunskapsområden och därmed också deras kompetens som därmed kraftigt både kan och bör ifrågasättas. Med medborgarorganisationer menar jag de organisationer som tror sig arbeta för naturskyddet och bland dem främst "Birdlife Finland" som i dagarna inlämnat ett klagomål till Bryssel gällande Ålands nu öppnade skarvjakt. Den ena av våra skarvar är den som går under namnet "storskarven" (Phalocrocoraxcarbocarbo). På finska "Merimetso". Den är en gammal fågel i den finska naturen och har alltid haft sin hemortsrätt här i historisk tid. Man brukade förr regelbundet se strykande ungfåglar som ännu inte häckade eller var könsmogna, sittande på kobbarna i den yttersta skärgården. Främst i Bottniska viken men också nere i skärgårdshavet och mera sällan i Finska Viken. Någon sällsynthet var storskarven inte men inte heller var den särdeles allmän. Den har inte heller någonsin häckat i Finland trots att detta påstående gång på gång dyker upp.

 På en förfrågan av professor Nilsson i Lund om skarven som häckfågel i Finland så svarar min föregångare Magnus von Wright som överkonservator vid Zoologiska Museet, otvetydigt i bevarad korrespondens från mitten av 1800 talet att skarvar inte häckat eller häckar i Finland. Storskarven hör som häckfågel hemma vid lshavskusten på Gönland, lsland, Norge och Ryssland samt norra Skottland. Den är för sin häckning bunden till de branta klippstupen, de så kallade fågelbergen. På låga holmar och skär eller i träd har den aldrig häckat. I de nämnda länderna har den varit ett omtyckt jaktvilt" De stekta skarvbrösten är mycket goda. Jag har ätit storskarv på Island och i Norge.

Den skarv som nu invaderar och som ställer till elände för fisket samt förstör holmar och växtlighet har ingen hemortsrätt varken hos oss i Finland eller överhuvudtaget i hela Europa. Den är dessutom ett allvarligt hot mot vår ursprungliga fauna. Det rör sig nämligen om den kinesiska fiskeskarven (Phalocrocoraxcarbosinensis). På svenska kallas den för "mellanskarv" och på finska har den inte ens ännu erhållit något namn. Själv skulle jag föreslå: "kiinalainenmerimetso". Den kinesiska fiskeskarven importerades redan med början från 1500 talets slut till Holland av holländarna. Därifrån spreds de genom försäljning till furstehoven runtom Europa och då främst till England och Italien. Holländarna hade blivit intresserade och förtjusta i skarvfisket när de fick se det i Kina där tama skarvar användes och fortfarande används i kommersiellt fiske. Skarvarna tar nämligen gärna stora fiskar och ädelfiskar och absolut inte bara småfisk och skräpfisk. En 800 grams gös är ett normalt byte för denna skarv. Skarvfisket blev en populär sport i Europa och enorma summor betalades för upplärda fiskeskarvar. Furstarna gav också varandra fiskeskarvar som dyrbara gåvor. I vid det engelska hovet inrättades till och med titeln: Kunglig hovskarvmästare. Under 1800 talet fördes många krig i Europa och det är kanske på grund av dem som skarvfisket förlorade i popularitet när man hade annat att tänka på, för att helt upphöra vid slutet av nämnda århundrade men de kinesiska skarvarna fanns kvar. Man hade kanske dels släppt dem lösa med vett och vilja och dels hade skarvar rymt. De trivdes bra i den syd och mellaneuropeiska naturen där de gärna också häckade men skarvarna var inte till problem i någon större grad eftersom man dels fick jaga dem fritt och dels kunde man med lätthet förstöra häckningskolonierna vid behov. På den svenska västkusten gjorde dessa skarvar häckningsförsök på 1800 talet men kolonierna förstördes och skarvarna försvann åter. På 1940 talet utplanterades skarvarna i Kalmarsund som jaktvilt men eftersom de jagades och stammen kontrollerades utgjorde de då inte heller något större problem.

I Frankrike har fiskodling sedan urgamla tider varit en betydande näringsgren och de kinesiska fiskeskarvarna var därför inte välkomna utan eventuella häckningskolonier förstördes omedelbart. I mitten av 1960-talet tjänstgjorde jag som konservator och chefsassistent vid Musée des Sciences Naturelles i Orleans. En vinter satt då en skarv regelbundet på en rotvälta ute på en sandbank i Loirefloden mitt i stan och torkade sina vingar. Den betraktades då som en stor sällsynthet.

På grund av en påtaglig inkompetens bland beslutfattarna fridlystes skarvarna 1979 och denna fridlysning har sedan ytterligare förstärkts inom EU. Skarvarna har ökat katastrofalt och förvandlats till ett mycket stort problem för fiskenäringen och hela naturen var än de slagit sig ner. De flesta länder inom EU har nu upphävt skarvskyddet och Miljöommissionären har meddelat att varje land får fritt själv sköta skarvproblemet. Det enda skarvdrabbade landet som fortfarande mycket hårdnackat håller fast vid skyddet av den kinesiska fiskeskarven är det finländska fastlandet!

1996 häckade den kinesiska fiskeskarven för första gången i Finland och nu redan räknas de häckande paren i tiotusental.  Det hårdnackade skyddet av denna för naturnäringarna och den finska naturen destruktiva fågelart är lika vansinnigt som om vi skulle helt fridlysa den bruna råttan, den amerikanska minken och mårdhunden. Den kinesiska fiskeskarven Phalocrocoraxcarbosinensis har ingen hemortsrätt hos oss och bör direkt utrotas i vårt land! I stället för att åtgärda invasionen så försvarar man inkräktaren hårdnackat och skyddar till och med häckningsplatserna med kameraövervakning! Vi har ingen nytta av fågeln men har en massa olägenheter.  Den till Europa av människan importerade kinesiska fiskeskarven har aldrig naturligt förekommit väster om Aralsjön. Eftersom försvaret av denna inkräktare nu är mycket massivt så har man till och med försökt hävda ben av denna fågel vid arkeologiska utgrävningar från jordbruksstenåldern i Bulgarien. För det första så kan man inte biometriskt skilja på enskilda ben utan ha kompletta skallar från storskarv och kinesisk skarv eftersom små storskarvar inte har större ben än stora kinesiska fiskeskarvar. Dessutom ifrågasätter jag personligen om det överhuvudtaget rör sig om skarvben alls eller om någon annan fågelart. Jag har sett åtskilliga bestämningsmisstag i mina dar.

Gråhägern

En annan nykomlig är gråhägern. Den är ett intressant nytt inslag i vår natur och är ganska harmlös. Den äter en del fisk men gärna också grodor och möss. Skadorna på fisket är verkligen inte av någon större betydelse eftersom hägern vadar omkring i grunt vatten vid stränderna och plockar åt sig vad den finner där och det är sällan fisk av något större värde. I Mellan och Sydeuropa betraktas inte hägrarna heller som något verkligt problem. Visserligen kan de i någon mån förstöra ett mindre skogsbestånd där de häckar i kolonier men jag har inte själv sett något större problem.

Gråhägern är vacker och intressant att titta på. Det är ungefär vad jag kan säga. Om hägrarna ställer till olägenhet bör självfallet avskjutning kunna tillåtas men vi torde ännu inte vara i behov av någon sådan. När jag arbetade som konservator på Zoologisk Museum i Bergen var hägern klassad som normalt jaktvilt i Norge. Jag sköt ett par ur ett träd och nar de föll ner så var det nästan som att ha fått en falskärm över sig.  Stora vingar, lång hals och långa ben men en mycket liten kropp i mitten. Hägern är ätbar men inte speciellt god. Jag skulle inte betrakta den som något verkligt jaktbart vilt.

Gråhägern har sakta kommit till Finland huvudsakligen via den klimatförbättring som ägt rum sedan ca 1860 men som nu åter visar tecken på att avta och vi torde ha kallare tider att vänta.

Vitkindad gås

Den vitkindade gåsen är ett mycket vackert inslag i vår natur. Den smutsar kanske ner något i parker och på stränder men för det mesta är den nog mera till glädje än till skada. Den har ingenting annat att göra med de vitkindade gäss som normalt häckar uppe vid den sibiriska kusten än att den utgör samma art. Våra vitkindade gäss härstammar nämligen helt och hållet från gäss som rymt från Högholmens Zoo i Helsingfors på 1980-talet likt de svenska som rymt från Skansen och Kolmården! Den vitkindade gåsen har redan nu blivit så allmän att den borde klassas som ett normalt jaktvilt och ges jakttid. Bestånden i Sibirien skulle inte skadas på grund av vår jakt på dessa "tamgäss". Jag har ätit vitkindad gås i Sibirien och de är goda!

Presentation av artikelförfattaren Eirik Granqvist: Till födseln österbottning. Arbetat i 19 år vid Universitetets Zoologiska Museum (numera Naturhistoriska Centralmuseet) varav 16 som Överkonservator, fyra år som assistent och konservator vid Musée des Sciences Naturelles i Orléans, Frankrike, Två år som konservator vid Zoologisk Museum, Universitetet i Bergen, Norge. 16 år som chef för evolutionsmuseet Préhistorama i Provence, Frankrike. Fyra år chef för Borgå Naturhistoriska Museum. Arbetat i två år på museiprojektet "lstidsmuseet" i  Sibbo. Sedan 2006 knuten till Shanghai Science &Technology Museum i Kina med Professors värdighet.

Vidare enligt Eirik som skrivit i detta ärende flera gånger.

”När arterna beskrevs vetenskapligt på 1700 talet av herrar Linné och Blumenbach så beskrevs de helt riktigt som olika arter. Sedan gjorde man dem felaktigt till raser av samma art vilket de klart inte är. Jag behandlar dem här därför kategoriskt som olika arter. Skarvarnas utseende i färgsättningen och deras biologi är helt olika, framförallt deras fortplantningsbiologi. Den kinesiska fiskeskarven häckar i kolonier i trän och på marken på låga skär både i brackvattensmiljö och sötvattensmiljö. Storskarven är däremot för sin häckning bunden till de branta klippstupen, fågelbergen, i norra Atlanten och Ishavet. Det tar mig tio sekunder att säga med vilken skarvart jag har att göra med vare sig den ligger död framför mig eller flyger förbi. Storskarven har en tyngre flykt än den kinesiska/mellanskarven.

Redan som barn i Österbotten lärde jag mig känna Storskarven och under mina 19 år på Zoologiska Museet, varav 16 som överkonservator, behandlade jag enbart storskarvar eftersom den kinesiska skarven då ännu var okänd i Finland. Mina kunskaper om storskarven fördjupades under mina två år som konservator vid Zoologisk Museum i Bergen.

Den Kinesiska skarven kom jag först i kontakt med när jag på 1960-talet var museidirektörens assistent och konservator vid Musée des Sciences Naturelles i Orléans, Frankrike. Den kinesiska skarven var då ännu en sällsynthet eftersom den var fredlös och häckningskolonierna kunde vid behov förstöras. Vem som stod för idén med den galna totalfridlysningen inom EU och sammanblandningen av arterna inom EU 1979 vet jag inte. Bara att fridlysningen upphävts vilket komissionärenStavrosDimas bekräftade redan för något år sedan som svar vid förfrågan av Henrik Lax. De andra länderna kontrollerar nu populationerna, Sverige trögt men Finland kämpar emot. Länderna får nu själv avgöra hur de sköter skarvfrågan. Finland har gått in för den kända naturförstörelsen vilken också är en av de faktorer som tar död på det huvudsakligen finlandssvenska yrkesfisket. Kanske det är dit man strävar?

Jag upplevde den kinesiska skarvens populationsexplosion efter den nu upphävda fridlysningen 1979 också på plats i Frankrike där jag då var museichef.

        I Kina har den kinesiska skarven använts vid yrkesfiske i ett par tusen år eftersom den är lätt att dressera och helst tar stor ädelfisk. Kineserna är inte så dumma att de yrkesmässigt skulle använda fågeln för att fånga småväxt skräpfisk! Att fiskben av sådana finns på häckningsplatserna är naturligt för de små, nykläckta ungarna kan ju inte svälja mycket stora fiskar. Holländarna blev som de första mycket imponerade av skarvfisket och importerade skarvarna för adelns sportfiske som var mycket populärt främst i England, Holland och Italien men upphörde till största delen som en följd av 1800 talets många krig för att försvinna helt i början av 1900 talet. I England förekom till och med vid hovet titeln: "Kungliga hovskarvmästaren". Kinaskarvarna i Europa härstammar från denna hobby och import. Naturligt har den kinesiska skarven inte förekommit väster om Aralsjön. Den svenske biologen C.Olburs har mycket fint redogjort för hur och när importen skedde. Själv har jag på gamla dar arbetat som professor i Kina och där lärt mig känna skarvarna och skarvfisket i deras ursprungsland.

 I samband med den kinesiska skarven florerar lögnerna och vilka sagor som helst. Huvudsaken tycks vara att benhårt arbeta för naturförstörelsen till förmån för den importerade skadefågeln. Miljöminister Niinistö kommer i Vbl (finsk tidning) den 29.8 med den totala lögnen att den främmande skadefågeln hör hemma i vår natur. Vad vill han åstadkomma med lögnen? Den kinesiska skarven har heller aldrig tidigare häckat i Finland vilket inte heller storskarven gjort. Det finns inga fynd utan bara fantasier och lögner i frågan. Detta bekräftar också Magnus von Wright i korrespondens med professor Nilsson i Lund på 1800 talet. Minister Niinistö påstår också att sillgrisslorna gärna häckar tillsammans med den kinesiska skarven trots att sådana fall inte är kända. Det är storskarven, som har en helt annan fortplantningsbiologi än den kinesiska skarven, och sillgrisslorna som häckar tillsammans på Ishavskustens fågelberg. Några tusenåriga eller ännu äldre ben av kinesisk skarv har inte heller hittats i Europa. Det är också en florerande vandringslögn. Alla gamla benfynd härrör från Storskarv. Att försöka hävda att skyddsjakten ofta drabbar fel art är också det en lögn. De tillfälligt strykande storskarvarna rör sig inte inomskärs likt den kinesiska skarven utan enbart i det yttersta havsbandet i Österbotten och knappast alls längre söderut. Det är bara totalt okunniga ornitologer som inte känner fåglarna som gjort förväxlingarna! Bilden i Vbl 25.8 på hur man på huvudets färg skall se skillnaden mellan arterna är tragikomisk. Man försöker visa på tvivelaktiga kännetecken i färgsättningens vinklar samtidigt som det med mycket stor tydlighet framgår skillnaderna i kraniernas och näbbarnas form! Detta ser dock tydligen inte herrar ornitologer.

Till våra myndigheter vill jag ge hälsningen att de skall arbeta för naturskydd och skydd av arterna men på realistisk grund och med kunskaper. Inte med fantasier och lögner. Människan är en del av naturen och naturskydd bör bedrivas med medborgarna och inte emot dem! Naturen bör också kunna utnyttjas och får inte fördärvas via skapande av avogheter eller genom att övergivas. Den måste skötas! Naturskyddet måste vara realistiskt och inte utgöra en religion baserad på sekters och guruns fantasidrömmar.  Sluta tala om Storskarven när ni i verkligheten talar om den importerade skadefågeln, den Kinesiska skarven” så långt Eirik Granqvist.

Biologen Olburs uttrycker samma synpunkter som EirikGranqvistr och finns här i sammanfattning.

http://fiskevattenagarna.se/2017/04/debatt-eu-och-den-kinesiska-skarven-p-c-sinensis-fran-skyddsvard-till-frammande-invasiv-art-av-unionsbetydelse/#more-2170

Denna syn delas inte av SOF, Sveriges Ornitologiska Förening/Birdlife Sweden som försvarar den kinesiska skarven/mellanskarven och menar att den har hemortsrätt i vårt land och Europa.

http://birdlife.se/sof-birdlife-forsvarar-skarven/

Själv är jag ingen expert på skarvar men när jag läser SOF-artikeln och Olburs artikel tycker jag att det är 1 – 0 till Olburs minst.

Se filmen http://www.youtube.com/watch?v=lql4AU2qQxk

Du kan se skarven i vattnet som försöker svälja en fisk men det går inte för den har ett band runt halsen. Bäst för den att lämna ifrån sig fisken.

Mer utförligt att läsa för den intresserade ”Skarven berättad med kunskap och utan lögner” av Eirik Granqvist

http://www.infocentrum.se/wp-content/uploads/2015/12/Skarven-utan-l%C3%B6gner-ok-6.pdf

Följande bild med frågor är hämtat därifrån:

Jag håller fullständigt med Eirik Granqvist

WWF försvarar också denna invasiva art. De som säger sig försvara naturen.

Bild från luften över en ö med häckande skarvar.

Vildsvinen var utrotade i Sverige men rymde från hägn och har förökat sig otroligt. Vildsvinen får jagas men dessa skarvar får inte jagas. Byråkraterna på EU bestämmer genom Eu fågeldirektiv, vi får inte själva bestämma över vår natur och skydda vår natur.