I boken visas det att temperaturuppgången sedan slutet av 1800-talet inte är unik. Det unika enligt författaren tiden för uppgången.

Nåväl innan du skaffar boken kan du får en försmak genom om denna forskning i en artikel i FOF av samma person.

https://fof.se/tidning/2016/6/artikel/tydliga-spar-efter-historiens-extremvader

Att det var varmt under romartiden och medeltiden bekräftas ännu en gång. Det som framträder mer efter den senaste forskningen genom bland annat trädringsanalyser är den senantika lilla istiden på 500-talet och 600-talet. Denna tid är en del av den kallare perioden från 200-talet till 700-talet.

”De två stora vulkanutbrotten gav en köldchock utan motstycke. Ett internationellt forskningsprojekt har nu kommit fram till att nedkylningen på 500-talet var betydligt mer extrem än 1600-talets klimax av lilla istiden. Köldperioden, som började på 530-talet och sträckte sig långt in på 600-talet, har passande nog just döpts till den senantika lilla istiden. För första gången är det nu belagt att nedkylningen omfattade nära nog hela norra halvklotet. En ny serie av årsringsvidd från träd, som går nästan 2 000 år tillbaka, från Altaibergen i Centralasien vid gränsen mellan Ryssland och Kina, indikerar att nedkylningen var allra störst i det inre av Asien. I nästan ett århundrade efter år 536 är trädens årsringar smalare än vid något annat tillfälle under de senaste 2 000 åren.”

Detta var något som bidrog till folkvandringarna och stora avfolkningar på stora områden, klimatflyktingar pga kylan.

1900-talet var ett bra århundrade ur klimatsynpunkt.

”Som helhet har 1900-talet varit ganska förskonat från torka och variationerna har varit förhållandevis små. Under slutet av 900-talet fram till början av 1100-talet, under den medeltida värmeperioden, var torra somrar däremot vanliga på stora delar av den europeiska kontinenten och i södra Skandinavien. Den allra torraste perioden inträffade emellertid under början av 1400-talet när klimatet var förhållandevis kallt. De fuktigaste perioderna inträffade i slutet av 1200-talet och början av 1700-talet. Variationerna har dock varit stora mellan olika delar av Europa. Hela Europa har aldrig på samma gång varit onormalt torrt eller fuktigt. De rekonstruerade förändringarna av torka och vattentillgång stämmer mycket väl överens med historiskt dokumenterade blöta och torra perioder i olika delar av Europa. Många av de mer extrema åren, med alltför mycket regn eller torka, orsakade historiskt kända missväxter i förmodern tid som ledde till svältkatastrofer.”

En känga åt klimatmodellerna i slutet av artikeln.

I vissa fall sammanfaller de rekonstruerade förändringarna av torka och vattentillgång i Europa med motsvarande rekonstruerade förändringar i Nordamerika och östra Asien. Vad som orsakade dessa stora variationer förstår vi i dagsläget inte fullt ut. Därför har vi svårt att förutsäga om, eller snarare när, sådana perioder kan inträffa igen och även hur en framtida global uppvärmning påverkar nederbördsmönstren i Europa och på andra håll. Dagens klimatmodeller klarar nämligen varken särskilt väl att simulera de historiskt kända variationerna i nederbörd och torka eller att visa en särskilt god överensstämmelse sinsemellan, när det gäller hydrologiska förändringar till följd av global uppvärmning.

Men han skriver också att:

”Precis som de meteorologiska mätningarna visar rekonstruktionen att en betydande uppvärmning ägde rum cirka 1920–50, liksom återigen från slutet på 1980-talet och fram till nu. Somrarna i Europa har sannolikt inte varit så varma på över 2 000 år som de har varit under de senaste 20–30 åren. Det är i Centraleuropa och Medelhavsområdet som den moderna sommarhettan är oöverträffad. I Nordeuropa – Skandinavien och Ryssland – var däremot långa perioder under både romartiden och vikingatiden samt den tidiga medeltiden varmare än nu.”

Människopåverkad uppvärmning visar sig mest vintertid tror han men här behövs det mer forskning.

”Vad gäller vintertemperaturen i Europa har denna ännu tyvärr bara gått att rekonstruera ungefär 500 år tillbaka; det saknas lämpliga data längre tillbaka i tiden. Det är temperaturen under vintern och den tidiga våren som har ökat mest de senaste årtiondena. Om vi söker efter tecken på människoorsakad pågående global uppvärmning i Europa är det därför vinter och vår som det egentligen vore mest intressant att studera.”