Figuren hämtad från
http://docplayer.se/4054284-Miljorapport-2014-garstadverket-linkoping.html

Rökgasrening vid en förbränningsanläggning. Nr 10 textilfilter med kalk som även tar upp partiklar. Nr 12 rening med vattendimma. De två viktigaste reningsdelarna. Dessutom finns det ett dioxinfilter nr 15 och NOx tas bort med hjälp urea, en kväveförening som bildar ammoniak vilket återvinns i nr 16.

Detta måste väl miljörörelsen vara mycket intresserade av tycker man?

Som lärare i naturkunskap och miljökunskap var det självklart att gå på studiebesök. I Lidköping besökte vi värmeverket med sopförbränningen många gånger. Vi fick där en genomgång av rökgasreningen med partikelfilter, vattendimma och textilstrumpor som de kallade detta. I Vara besökte vi ett värmeverk som eldade flis och då behövdes inte kalkstrumporna utan det räckte med partikelfilter och vattendimma som sprutades in i rökgaserna.

Saxar följande kommentar av Leif Lindau till ett inlägg på bloggen Anthropocene.live av Lars Bern.

”Jag arbetade sedan 1976 med utveckling av rökgasreningsteknik och var med om en enorm teknikutveckling (och ett fantastiskt yrkesliv). Jag vill påstå att de betydelsefulla ekologiskt miljöskadliga utsläppen från stationära källor i stort städades av under den perioden då med ett stort antal nya tekniska lösningar som också introducerades i den civiliserade världen. Många av er i Sverige bor t ex också nära granne med avfallsförbränningsanläggningar som numera troligen inte påverkar er hälsa. En del problem återstår t ex vad man ska göra med viss ihopsamlad skit på lång sikt.

För marknadsföringen hade jag också kontakt med den s.k. miljörörelsen. Jag märkte redan då att deras intressen inte var att skadliga utsläpp skulle försvinna utan att bedriva politik, ty deras intresse sjönk radikalt då det fanns kommande tekniska lösningar. Jag tror att det är den sanna bakgrunden till deras fokus på CO2: det finns dåligt med rimliga tekniska lösningar att eliminera utsläppen (av fundamentala tekniska skäl) . CO2-frågan och kärnkraftsmotståndet är därför idealisk politiskt som födkrok att leva på under decennier för att få en försörjning och applåder från en okunnig allmänhet. Det är den sanna förklaringen till det ringa intresset för att lösa andra betydelsefulla miljöproblem (vilket jag anser inte är utsläpp till luft från stationära källor). Förresten så är det sedan länge etablerad teknik med katalytisk NOx-reduktion av dieselmotorer på både fartyg och dieselkraftverk. SCR-tekniken funkar bra. De första marina SCR- anläggningarna byggdes av Fläkt Marin i Sverige på tidiga 1990-talet för Stena (?) om jag kommer ihåg rätt. För nya fartyg i Sverige med maskin över några 100 hkr är NOx-gränserna så låga att det krävs minst SNCR med urea. Och samma diesel som till bilar.”

Miljörörelsen var inte intresserad! Miljörörelsen vill ju bara ha något att klaga på. Det är ett bestående intryck när man läser SNF:s tidning ”Sveriges Natur”

En gång på De la Gardiegymnasiet i Lidköping på 90-talet bjöd jag in ett par medlemmar från fältbiologerna,SNF:s ungdomssektion, för att hålla en miljölektion med mina elever. Vilken domedagspredikan det blev. Den äldre generationen (som bla höll på med rökgasrening) var helt körd och nu hänger det på er att rädda världen fick mina elever höra. Det skulle bli klimatkatastrofer av oanade storlekar som översvämningar. Mina elever såg ut som om de hade blivit nedslagna med klubbor efter denna lektion. Jag lovade mig själv att aldrig ner bjuda in sådana representanter till mina elever. 

Värmeverket Lidköping