Även i vår tid finns det kamelkaravaner i Afrika. De färdas med salt från Danakilöknen som ligger 100 m under havsnivån vid Afrikas horn i Etiopien. De som arbetar med saltbrytning är oroliga att det byggs för många vägar så att lastbilarna ska ta över. Saltbrytning är ett hårt arbete.

I denna öken finns det inte bara salt utan också gult svavel.

Saltet bryts speciellt vid kanten av två saltsjöar. Ett hårt och tufft arbete som utförts av samma grupper under flera hundra år.

Annars används inte kameler i någon längre utsträckning för transporter. Ibland går de i karavan med turister. Kamelkapplöpning är vanligt i dessa länder. Man mjölkar kameler, man plöjer med dem. Det är män som äger och har hand om kamelkaravaner idag och det går i arv till sönerna. Förr i tiden fanns det kvinnor som sände ut kamelkaravaner och den mest kända var Khadidja Muhammeds första fru. Han var gift med henne i 25 år och under denna tid hade han inga andra hustrur. Khadidja var den främsta karavanägaren i Mecka, den som hade flest kameler. Hon var inte ensam om detta. Det fanns fler kvinnor som var kamelägare. Khadidja reste inte själv med kamelerna utan hade anställda som skötte själva karavanen. Vid 25 års ålder anställdes Muhammed som karavanagent till Syrien. Han hade tidigare erfarenheter av detta, hade arbetat för sin farbror. Han skötte sig bra och blev sedermera gift med Khadidja. Se https://en.wikipedia.org/wiki/Khadija_bint_Khuwaylid